Om spontana äventyr.

Idag blir det om spontana äventyr med barn och vikten av att låta barnen vara med.

Ibland händer det bara att vi drar iväg, vi gjorde det mycket oftare förr innan vår älskade Dotter kom till oss men även nu händer det då och då att spontaniteten tar över. Igår var en sådan dag. Efter jobbet drog vi till ett par vänner som råkar vara min guddotters föräldrar 😉 Ja, egentligen åkte vi för att hälsa på henne men hennes föräldrar fick ju stå ut med oss också haha.

Ibland känns det som att folk tror att enbart för att vi nu är föräldrar så har vi tappat vår spontanitet och livsglädje. Jag förstår inte varifrån sådana föreställningar kommer och när jag får sådana vibbar vill jag bara skrika ut VI ÄR FÖRÄLDRAR, MEN VI ÄR INTE DÖDA.

Samt att vårt barn är en livs levande människa som mår bara bra av att faktiskt hänga med på olika saker och bekanta sig med världen 🙂

Det har nog alltid varit svårt att vara förälder, men idag känns det som att alla tycker att de har rätt att lägga sig i och komma med ”bra tips”. Tack, men nej tack! Vill jag ha råd eller tips frågar jag efter det, ingen behöver tracka på mig någonting och bara för att någonting fungerade på ett barn behöver det inte fungera på ett annat… är det verkligen så svårt att förstå? Ja, hur som helst så åkte vi 5 mil enkelväg igår för att fika lite och umgås med min guddotter och hennes föräldrar 🙂

V tyckte det var jättespännande med ett barn och min guddotter tyckte att V kunde hålla fingrarna i styr och inte ta på hennes grejer haha. Barn är i alla fall ärliga, något som många vuxna borde lära av…

Hur gör ni med spontaniteten och tanken på att bara sådär, utan planering, åka iväg någonstans med era barn? Har ni förändrats i det avseendet sedan ni blev föräldrar?

Ha nu en underbar dag och ta hand om er och era nära och kära!