Jag är viktig. 

Jag är viktig. 

Mantran här ovan ska ni upprepa tills ni själva tror på den, för den är sanningen. Hur vi än vrider och vänder på allt så är det ändå så att just du är den viktigaste personen i ditt liv. Inte din partner och inte dina barn utan du. Varför? För att om du inte tar hand om dig kommer du inte orka att ta hand om andra. Så sätt dig själv i fokus och ta hand om dig! 

Det är så svårt att släppa taget och sänka ribban. Jag vet att jag är inte ensam om att känna så, men just nu känner jag mig ensam. I natt somnade jag med en klump i magen, för jag vill prestera och vara den vanliga Laura som lyser av positivitet och energi. Men just nu gör jag inte det. Just nu känner jag bara en tyngd över mina axlar som drar mig djupare och djupare ner i det svarta hålet. 

Jag försöker att se ljuset och just nu tittar jag mot solen som sakteliga visar sig på himlen. För det är måndag, en ny vecka med nya möjligheter och en ny chans till att må bra. 

Share

Om stressen och dess konsekvenser.

Om stressen och dess konsekvenser skulle man kunna skriva en bok eller vänta nu, det finns redan massa böcker om det! Men har jag lärt mig något? Nope. Eller jo förresten, jag har lärt mig en massa men tyvärr så glömmer jag bort allt jag lärt mig ibland och vill vara den duktiga.

Det här ämnet är brett som en flod och djupare än Marianergraven (för er som inte vet och inte orkar googla = världens djupaste djuphavsgrav som mäter ungefär 11 km (!) under havsytan) men det är så himla viktigt att skriva och framför allt prata om detta, då vi är fler som lider i det tysta och kämpar på fast det inte syns på ytan.

Mitt minne är redan skadat och jag kämpar på varje dag för att träna upp det och försöka bli bättre. Det är 4 år sedan som jag hamnade djupt under vattenytan och då lovade jag mig att alltid sätta hälsan först. Jag har svikit mig själv gång på gång och nu verkar det ha hänt igen :( Jag verkar må OK på utsidan, men om någon kunde se insidan hade den personen sett en tornado eller rättare beskrivet tusen tornados som slåss mot allt och mot sig själva.

”Man värdesätter inte sitt minne förrän man förlorar det.”

Som citaten ovan säger är det exakt samma sak men hälsan i största allmänhet, man tar inte hand om sig förrän hälsan tar skada och det verkar vara för sent. Men det är aldrig för sent att ta hand om sin hälsa! Sen är det alltid lättare att ta hand om det som syns utanpå, som när någon bryter benet eller när någon har influensa. Med psykiska problem är det alltid svårare för de syns inte och det är olika från individ till individ. I mitt fall är minnet den varnande röda lampan som blinkar frenetiskt, när det börjar ge mig sig betyder det att fallet är nära.

Jag kommer nog att hoppa av kurser den här terminen. För att överleva helt enkelt och inte träffa väggen i 200 km i timmen… det slutgiltiga beslutet är inte taget, men som jag skrev tidigare så måste den där prestationsprinsessan ta semester och jag måste och vill sätta min hälsa i första rummet.

 

Share

Om att hitta styrkan när tårar bara väller fram.

Tårar som bara väller fram är en träffande beskrivning för det senaste dygnet. Jag lever dagligen med både ryggsmärta och magsmärta, men sedan igår är det extra kämpigt. Idag var jag tvungen att sjukskriva mig. Den där perfektionisten i mig ville krypa fram till jobbet, men den förnuftiga kvinnan vann och jag stannade hemma. Jag vet att det är hälsan som alltid ska komma först och att i slutändan är det ingen som tackar mig när jag går till jobbet då jag inte mår bra. Men kriget inuti mig är svårt att tämja, för innerst inne önskar jag att det jag känner verkligen syntes utanpå så folk förstod hur ont jag faktiskt har. För mig räcker det inte alltid att tårar väller fram och kroppen inte lyder, för smärtan är det bara jag som känner.

Jag ska dock inte klaga! Min smärta blir bättre, den går upp och ner och *peppar, peppar, ta i trä* den har verkligen blivit mindre den senaste tiden. Därför är det kanske så svårt att handskas med den när den slår till med full kraft. Jag lider verkligen med dem som lever med kronisk smärta och behöver ta morfin eller andra starka läkemedel. Själv klarar jag mig för det mesta på starkare Panodil, men just det senaste dygnet fick jag ta till mina starkare mediciner…

Att sen arbeta med starka smärtstillande i kroppen är inte så bra heller så beslutet att stanna hemma idag var verkligen befogat. Nu gör det fortfarande ont, jag kan fortfarande inte gå upprätt men jag hoppas att det blir bättre inom de närmaste dagarna.

Att hitta styrkan när tårar bara väller fram är inte lätt, men mitt älskade barn gör det lättare.

Hennes leende får mig att kämpa och se det där ljuset i tunneln, som stundvis befinner sig långt borta… Jag var stark innan. Jag har kämpat mig igenom mycket i livet, men att bli mamma har absolut gjort mig ännu starkare! Att hitta styrkan till att fortsätta kämpa och träna för att stärka ryggen och bli bättre är mycket lättare när jag har ett litet liv att kämpa för.

Share

När drömmen blir mindre drömlik.

Det som inte dödar mig stärker mig.

Ibland blir det så att det vi trodde var drömmen i verkligheten visar sig vara mindre drömlikt. Jag kan eller egentligen inte vill skriva rakt ut vad detta gäller då jag vet att vissa som ämnet berör läser min blogg… men det jag kan skriva är att vissa människor är så elaka att det får mig att rysa. Oärliga, smutskastande, elaka och helt blåsta. I slutändan är det så att sanningen kommer fram och det de försöker gömma bakom falska leenden och smutskastning av andra kommer bita dem i röven.

Mina riktiga vänner vet hur jag är och vad jag är kapabel till. Jag tänker inte skämmas över det faktum att jag är ambitiös och djävligt duktig på det jag gör. Det är tid nog att jag slutar förminska mig själv och faktiskt är stolt, även utåt, över det att jag är intelligent och snabblärd. Hittills har jag studerat i 4 år på universitet, klarat alla uppgifter, tester och tentor förutom en (som jag fick godkänd efter komplettering). Under den tiden har jag studerat som minst på 100 % och som mest 150 % OCH samtidigt arbetat i olika omfattning. De senaste 5 månader har jag förutom studier på 100 % och arbete på 80 % också tagit hand om min älskade dotter och klarat allt galant, så ja jag är väldigt stolt över mig själv och ingen människa kommer få mig att må dåligt genom personliga påhopp. Det ska gudarna veta!

Puh! Nu har jag skrivit det och känner mig lättad. Den här bloggen är som min öppna dagbok där ni får inblick i mitt liv, för det mesta enbart de roliga, härliga och fantastiska grejer jag ger mig in på, men ibland även de mindre trevliga – den så kallade gråa verkligheten som texten ovan handlar om. Ta hand om er där ute i cyberspacet så läses vi :)

Share

Om när febern slår till. 

Feber, frossa och allmänt dålig mående. Det är en sammanfattning av hur jag mår just nu. Fick gå hem tidigare idag för det bara snurrade till och jag nästan kollapsade på jobbet. 

  
Vanessa tycker att jag är fjantig och himla tråkig samtidigt som inte orkar bära på henne :( selfies gillar hon bara att ta med pappa…

Hoppas ni mår bättre än jag! Kram

Share