Livet, Mammaliv

När livet händer och allt där emellan.

Hej bloggissar!

Den kända vabruari är här och vi hinner inte bli någorlunda bra förrän förkylningen eller typ influensan slår till igen. Dock har vi hållit oss friska från magsjukan så jag ska inte klaga. Det är trots allt mysigt att vara hemma med sin Pumpa och vara kreativ och känna sig behövd. Även om det samtidigt kan bli lite långtråkigt och jag blir superglad de dagar jag kan gå till jobbet, trots att jag själv drabbas av feber och hemskt halsont.

Men mellan förkylningar och roliga saker händer även livet och den 7 februari hände det som jag bävade inför. Min älskade Mormor, kvinnan som var som en andra mamma till mig, avled efter en lång tids sjukdom. Hon drabbades av cancer, tjocktarmscancer, för 3 år sedan och nu gav hennes kropp upp. Hon levde med hemska smärtor den senaste tiden och till slut öppnade kirurgen buken på henne, enbart för att sy ihop den och konstatera att tarmarna hade dött. Min Mormor väcktes aldrig ur narkosen utan somnade in några timmar efter påbörjad operation.

4 generationer på samma foto.
November 2015. Sista gemensamma fotot med Mormor.

Fotot ovan togs på vår resa till Polen strax efter att Mormor hade opererats för första gången. Vi ville så gärna att hon skulle hinna träffa sin barnbarnsdotter. Hon hann leva några år till, men vi har inte träffats sedan dess…

Jag ville åka på begravningen, men min mamma satte stopp för det. Inte för att hon ville vara elak, hon vet ju hur mycket jag älskade Mormor, men för att hon var rädd om mig och grodan i min mage. Jag fick nämligen starka sammandragningar när vi skulle åka, så jag åkte hem istället för till Polen. Men begravningen var vacker, solen sken och släkten kunde ta farväl i lugn och ro.

Nu fortsätter livet för oss andra. Det känns tomt och konstigt samtidigt som det är det normala. Vi föds, vi lever och vi dör. Det är livets gång, fast jag önskar så starkt att Mormor slapp lida sin sista tid på denna jord. Jag önskar innerst inne att ingen ska behöva lida när sista ögonblicket närmar sig och såklart att vi uppfinner ett botemedel mot all sorts cancer.

För mig är det dags att strax lägga sig bredvid min sovande Prinsessa och vila. För hur roligt det än är att ta hand om henne och se henne utvecklas är det också kämpigt och utmattande att hålla sig på topp dygnets vakna timmar. Sov gott alla när det är dags för er att krama kudden.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.